Ö 65 en övning i mycket

 

FV Ö65 • avsnitt 1

Mitt problem den här gången är att göra en lång historia kort. Att det återigen handlar om flygvapnet må icke tolkas som om jag har hyser agg emot det vapenslaget, utan mer om mina åsikter om det militära i allmänhet. Allt baseras på erfarenhet, som man säger. Jag delar upp historien i tre delar. Här den första delen.

Året var 1965. Då är det färdigfluget för Tingwall. Diagramflygningarna knäckte mig gudskelov. Men jag slapp inte F21. Som reservare skulle jag göra reptjänstgöring varje år. Och gjorde så. Det var därför som jag en vacker dag anmälde mig hos majoren Nittve. Året var just 1965.

— Vad i h-e. Vad ska löjtnanten göra här och nu?

Varför kommer ni just nu?

— Inte vet jag, jag har bara blivit inkallad igen.

— Vi har inte tid med löjtnanten nu. Vi förbereder en stor eskaderövning, Ö 65. Så löjtnanten får ta några kompanipärmar och dra sig åt sidan för att kolla dem. Och hålla sig undan.

Jag hittade en tom expedition på översta våningen i bergutrymmet och slog mig ner där med ett antal A4-pärmar. Så brukade det alltid vara då man gjorde reptjg. Mina månader där uppe hade hittills i stort sett bestått av studier av gamla kompanipärmar, där ls, ls-lottor, luftförsvarsgruppcentraler och annat var dokumenterat samt en massa sidor om telenätet och specialkopplingar under övningar. Där skulle jag sitta eftersom den kommande storövningen, Ö65 kallad‚ var för krävande för en sketen löjtnant från Uppsala, som tidigare gjort bort sig rejält.

Min kompis löjtnant Karlsson var stamanställd som luftbevakningsledare på L20. Och en stamanställd måste det vara under Ö 65, fick jag veta, för han skulle ingå i röd avlösning, som det så vackert hette. Där skulle krigas som tusan, så där fick det inte sitta några bleka reservare, som mest ställde till oreda. Dom fick i stället sitta som iled (identifieringsledare) eller lbevled (luftbevakningsledare) under de andr två avlösning, då i stort sett bara SAS-en Arlanda-Kallax syntes på skärmarna.

Jag hjälpte kompis Karlsson att förbereda tablåerna i Op-rummetm där alla uppgifter om jaktflyget, om baserna, och allt skulle presenteras för Jal (jaktledaren). Då hände det! För att nå upp till den översta tablån hade han ställt en trappstege på stora kartbordet. Just då han skulle ner trampade han snett och for i golvet. Sedan kunde han inte gå. Benbrott och till Garnisonsjukhuset, Garnis,  i Boden, där han blev kvar.

Men det fanns fler statarlöjtnanter att ta till. Löjtnant Berlin från F4 fick ta över efter benbrutna Karlsson. Det funderade perfekt under två dagar tills han drog på sig en hjärnhinneinflammation, som också däckade honom på Garnis. Dock på en annan avdelning.

Nu blev det kris. Det var bara en vecka kvar till förövningens två dagar innan alla höjdare kom upp från Stockholm och andra ställen, som hyste majorer och än randigare officerare.

Så hände det sig så, att jag på vandring till pentryt för att avkopplande förmiddagsfika ropades in till tre högingar, som satt vid ett bord och fikade, käkade dammsugare och rökte.

— Vad gör löjtnanten här? Kom det från en som jag inte kände.

— Jag är här på reptjänstgöring och har fått den märkliga uppgiften att kolla att förbandets kompanipärmar är i sin ordning.

— Vad har löjtnanten för utbildning?

— Tja, jag har varit iled på nåra övningar liksom också lbevled.

— Jaha.

Därmed var samtalet slut.

 

— — —

 

Det blev eftermiddag samma dag och dags för mig att dra mig ner från de mörka regionerna till fikarummet. Där satt samma högingar. Jag hann bara komma in så ropade dom på mig.

— Vi har fått problem genom att Karlsson och Berlin insjuknat. Det är bara du kvar på luftbevakningen, så nu gäller följande. Du blir lbevled på röd avlösning, så anmäl dig hos röd Jal, som är överste Dahlin från F4. Du kan ju det här, inbillar vi oss. Och du kan vara lugn, du får tjugo toppenutbildande värnpliktiga lc-kartmarkörer, som kommer direkt från specialutbildning på F2.

Jag anmälde mig hos Jal, som visade sig vara en trevlig prick. Han bad mig kolla att tablåerna i ”kyrkan” (självaste OP-rummet med det stora kartbordet, där kartmarkörerna skulle flytta sin klossar med de långa magnetförsedda rakorna)  funkade. Det var inga problem med tablåerna, för tre tekniska L20-biträden skulle sköta dem. De kunde sin sak.

 

— — —

 

Dagen före förövningen satt jag i lbevhytten och gick igenom området. Kolla förbindelser hit och dit. Allt verkade funka. Det här skulle inte bli några problem.

Plötsligt hördes ett mäktigt marscherande ute i den långa korridoren. Ljudet ökade. Jag undrade vad i tusan det var. Via snabbtelefonen från grindvakten fick jag svaret: det är dina gubbar. Bra, tänkte jag, att dom kom så tidigt.

Jag knäppte flygjackan och gick ut i OP-rummet, där mannarna redan ställt upp sig i två led. De hade grönställ med kartfodral och ett lång jädrans gevär. Jag tänkte, tja, är det övning, så är det.

Jag hann bara in, så skrek en furir givakt och hela köret och lämnade av på ett militäriskt vis, som jag aldrig klarat av. Jag tog befälet och hälsade dem välkomna till den här övningen, som skulle vara en av försvarets största. Och avslutade med en gest över OP-rummets alla prylar.

— Ja, och de här grejerna känner ni igen.

— Nej, löjtnant. Det är första gången vi är i en sån här central, sa furiren.

— Men ni är ju landets bästa på markering har jag fått veta, så vad har hänt?

Ingen visste något. Jag bad furiren ta gänget till den i berget fältmässigt anordnade mässen och se till att gubbarna fick i sig något. ”Ni har ju rest så långt idag” fick jag också ur mig.

Då gick jag en trappa upp till Jal och undrade. 

— Du, det där är inte min avdelning. Den är din. Jag har nog med mina rrjalar och divisionerna.

Jag knallade ner till expeditionen för att kolla vad det var för gökar som kommit med Tp 79:an till Bodenfältet. Jo, det är bra folk från F2, fick jag veta. Vi skickade en teleprinter till dom för fyra veckor sedan och fick okej på beställningen av 25 lc-personal. Bra folk som kan sin sak!

— Det kan inte vara möjligt, sa jag. Dom här lirarna har ju aldrig varit inne i en lc förut. Sa dom.

— Jodå, för tusan kolla här. Här har du kopian på  teleprintern till F 2. Du kan kolla själv.

Jag kollade själv. Där stod snyggt och prydligt beställning på 20-30 personer för ls-tjänst. Det var något helt annat än lc. Lc och ls låter kanske lika, men är i verkligheten synnerligen olika. Ls-personal står ute i ls-torn av rapporterar. Lc-folk sitter långt inne i bergrum och markerar, så att höga herrar kan se till att kriget sköts oklanderligt.

De värnpliktiga jag som ersättare för Karlsson och Berlin fått mig tilldelade för att göra en suverän insats i Op-rummet var alltså personal för luftbevakningsstationer (ls) och inte kartmarkörer i en lc. Tablå.

Jag gick upp till Jal igen och delgav honom mina problem. Han hade viss förståelse, men fick till det:

— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått?

Klara besked! jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.

 

FV Ö65 • avsnitt 2

— Du Tingwall, det är just sådana saker vi övar för, så ta det som en prövning och hur du löser det struntar jag i. Men då övningen går igång, så vill jag inte se minsta spår av problem. Förstått? Klara besked! Det var den enda stöttningen jag fick från Jal. Jag gick ner och tog en fika till. Och undrade hur tusan ska detta lösas.

En kopp java gör en klartänkt. Jag försökte tänka klart.

”Riktiga” lc-gubbar från F2 gick inte att få upp. Det var för sent för det. De jag hade fått var de jag skulle använda. Punkt och slut. Hur fasen får man tjugo välutbildade ls-gubbar att bli bra lc-gubbar på två dagar? Ls-gubbar är starka karlar, som skall jobba på ls-torn ute i skog och berg. I regn, rusk och snöglopp. De ska klara sig själva med allt vad därtill hör. Långt från allfarvägen. Till och med försvara sig med långa gevär om det skulle komma till kritan. Rapportera in flygrörelser till luftförsvarsgruppcentralen, som sovrar inflödet av rapporter och skickar vidare info till luftförsvarscentralen, där lc-personalen jobbar. Och presenterar luftläget för allsköns höjdare, jal med sina radarjaktledare, identifieringspersonal etc.  Lc-pers jobbar med lite finlir. Där gäller långa rakor med magnet längst fram. Med rakan och magneten skall man på det stora kartbordet flytta små metallklotsar som bär små flyttbara brickor, där man kan avläsa allt om det markerade flygföretaget – höjd, fart, antal med mera. Vilken skillnad i jobb. Där får inte tappas en klots, ej heller några småbrickor. Precisionsjobb! 

Två dagar är egentligen 48 timmar, fick jag för mig. Kör vi stenhårt kanske vi får grabbarna att suga i sig allt – även om utbildning av lc-pers normalt tar minst ett halvt år.

Just då jag ställde tillbaks kaffekoppen dök den kamouflageklädde ls-furiren upp. Han verkar mycket irriterad över situationen. ”Komma hit upp bara för att få en utskällning” var hans kommentar. Vi har förberett oss jädrigt noga för det här. Det är ju en stor övning”. Jag förklarade, att misstaget var L20:s, som skickat ett felaktigt teleprintermeddelande till F2. Felet är deras.

— Vad tycker du, ska vi försöka överraska övriga gänget med att fixa till det här? Vi har inte mycket annat val. Du känner din gubbar. Vilka som har lättast att suga in info. Dom måste vi sikta in oss på. Ska vi försöka redan nu efter lunch. Jag ser till att det bara är vi nere i Op-rummet. Vi kör med grabbarna i grupper om 4-5, så kan vi lättare justera. Vad säger du?

— Jo, fan, så kör vi. Jag ställer också upp, om jag kan bidra med nåt. Det vore kul att pröva på som lc-snubbe.

— Bra, då går vi igång! Vi kan köra dygnet om fram till 0800 i övermorgon. Sen börjar storövningen för oss i Röd 1600. Jag ser till att vi får ett par instruktörer till, för ensam kan jag inte köra i 48 timmar. Det blir några rätt mumsiga kvinnliga tekniska biträden, som kan det här och kanske får grabbarna att tända till lite extra. Men säg åt grabbarna att dom behöver inte släpa in gevär, kartfodral och förstaförband in i Op-rummet! Har ni bara grönställ med er, så undersök med intförrådet om ni inte kan få ut kortärmade tröjor eller liknande. Det blir varmt i Op-rummet.

— — —

 

Det finns ingen anledning att i detalj gå in på den snabbutbildning, som vi körde i lite mer än 48 timmar. Och det behövdes bara några timmar för att alla tyckte det var skitkul. Av de tjugo, pajade två helt ur. Blev stressade. Kunde inte göra något. Av resten gjorde hälften underverk. 

Jag knallade till övningsledningen med en rätt enkel fråga: ”Kan mina röda lc-markörer få göra sitt första riktiga pass i nån annan avlösning med mindre belastning, medan jag får låna en besättning för första Röda passet? Sen kör vi som uppgjort”.

Till min förvåning gick man med på det.

 

— — —

 

Röd avlösning gick igång med kriget. Det var inte mycket att nämna om det. Vid den så kallade avgenomgången – efter passet – hände inte heller så mycket av värde mer än en sak. En kul sak.

Det hade kommit ett teleprintermeddelande från det fältbageri, som för övningen hade upprättats nånstans i Umeåtrakten. Meddelandet löd i korthet: ”Limpor nu framtagna för tillkommande 70.000 man. Klara för tp om någon timme. Ange mottagare snarast.”

Allt tittade på varandra. Limpor för 70.000 man?

Det var tyst länge tills en reservintendent kunde delge oss andra närvarande nyheten, att man körde med en fiktiv övning vid sidan om verklighetens storövning. Den fiktiva övningen var ägnat främst åt intendenturen, som skulle öva på sina områden.

Från stabens intendenturavdelning hade det gått ut ett meddelande, att för att förstärka försvaret vid Umeå-Piteå-Luleå-området, främst vid kusterna, hade man beordrat upp 70.000 man som förstärkning. Fiktiva 70.000 man. De fanns alltså inte i någons verklighet, bara i intendenteras lilla fiktiva lekstuga.

— Vad i h-e, kom det från Jal, som var röd avlösningschef. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det?

Intendenten, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men hade inga vidare kommentarer att komma med.

Så slutade första dagen för manskapet i röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning.

FV Ö65 • avsnitt 3

— Vad i h-e, kom det från Jal, som var röd avlösningschef. Har man bakat limpor för 70.000 gubbar, som egentligen inte finns? Vad kostar inte det? Intendenten, som gav oss informationen om dessa limpor satt röd i fejset (röd avlösning?) Men hade inga vidare kommentarer att komma med.

Så slutade första dagen för manskapet i röd avlösning, som därmed gick av för att vila upp sig till nästa sittning.

 

— — —

 

Så gick det några dagar – ibland en natt – med Röd avlösning. Inget speciellt hände, som kan intressera en utomstående. 

För min del fixade jag till lite avslappande fika-sittningar med mitt gäng, sedan vi gått av. Där kunde man få höra: ”Fyfan. Det här är mycket roligare än att stå i ett torn och huttra och vänta på att det skall komma flygplan att rapportera”. ”Åsså behöver man ju inte släpa på en massa prylar”. ”Å här händer det ju nåt, man sitter ju nästan mitt i smeten”. Flera av dom samlades också efter avgenomgången i ett rum med litet kartbord. Där övade man med rakorna, med klotsarna och med de jädrigt små brickorna, som lätt kunde vålla problem. 

Det var roligt att få uppleva den här förändringen från allt det nervösa i början till det stadium, då killarna faktiskt längtade till nästa pågenomgång och uppvisning i röd avlösning. Det blev rutin i det hela och ”mina” ls-gubbar från F 2 imponerade på resten av Röd-gänget. Till och med Jal berömde grabbarna, då han i egen hög person knallade ner i Op-rummet och uttalade sin beundran för dem och deras insatser.

 

— — —

 

Vi närmade oss slutet på övningen Ö 65. Vid en avgenomgång klagade en divisionschef på att dom fått vänta alldeles för länge för att raketer till sina A 32 Lansen där de låg grupperade i obygden vid någon vägbas eller var dom nu var.

Det blev lite diskussioner hitochdit, tills Jal undrade om dom där jädrans limporna fanns kvar och om man kunde få fram lite detaljer kring dem. Limpornas diameter ansåg han vara väsentligt för att de skulle passa under Lansen-vingarna.

Allmänt skratt i församlingen tills dåvarande Chefen för Flygvapnet, CFV, generalen Lage Thunberg, med en harkling meddelade sin närvaro och som chef bad alla närvarande ur Röd avlösning att försöka vara allvarliga. ”Övningen pågår faktiskt ännu i två dygn och här skall fortfarande råda allvar” fick han till det.

Vi återgick till ordningen och lämnade tills vidare diskussionen om limpor, tills CFV lämnat lokalen.

 

— — —

 

Så slutade övningen Ö 65 efter några dagar. Jag knallade upp på Garnis för att hälsa på löjtnanterna Karlsson och Berlin, som så snyggt hade givit mig möjligheten att inte bara få vara med på en kul övning utan också fick uppleva allt det positiva med ”omskolningen” av ls-grabbarna. Jag hade till och med mig två Napoleonbakelser för att de riktigt skulle känna min uppskattning för deras benbrott och sjukdom.

Så återgick allt till den tråkiga vardagen, som alltid blev intressant för mig på något konstigt vis. Och alltid såg man till att jag blev dagofficer vid mysiga helger som exempelvis Midsommaren.

Dagoffs jobb i Boden var att marschera med L 20:s värnpliktiga ner till Ing 3, där vi fick mat. Efter gliringar från Ing-personalens befäl för bedrövlig marschkunskap föredrog jag att sitta och äta tillsammans med flygvapnets pojkar. Faktum är, att man inom flygvapnet föredrar att åka buss och inte knalla runt nejden. Därför vår oförmåga att gå snyggt. Vi var glada om vi i varje fall lyckades gå  åt samma håll!

 

— — —

 

Avslutningsvis två dagoffepisoder, som jag minns med värme.

Den första handlar om en värnpliktig, som satt på sin säng, då jag gjorde min kvällsrunda. Han grät och jag undrade vad tusan hade hänt. Jodå, han hade lämnat in en permissionansökan om att få åka hem i en vecka. Den hade inte blivit godkänd. Jag slog mig ner på sängen hans och undrade stillsamt var för han ville ha permission.

”Jo, vi måste skörda hemma nu och pappa är handikappad sen han fastna i tröskan i fjol och morsan vet inte ett skit om hur man gör det där. Och brorsan är förståndshandikappad och går inte och prata med ens”.

”Skrev du allt det där i din permissionsansökan då? 

”Näe, jag ska ju inte behöva tala om hur jävlit vi hare upp i Övre Soppero!” Sa han.

Jag bad honom komma till min lilla dagoffexp nästa morron. Då skrev vi en ny ansökan, som beviljades på stubinen av chefen.

Nästa gång det här kom upp, var då jag skulle iväg till nån radarstation och beställde transport. Döm om min förvåning, då jag såg att det var min vpl från Soppero, som körde Duetten.

Han såg glad ut. ”Du löjtnant, du var fan så bussig och fixade det där åt mig. Då ska du ha snus! Jag får åka hem om två veckor”.

Jag avböjde snuset. Men så plötsligt blev det stål i hans ögon. ”Jaså, du tror att du är för fin för snus du? Men du är bra och snus ska du tamejtusan ha.” Han höll fram den runda burken. Det var bara för mej att ta en prilla. Men ovan som jag var, så tappade jag hela tussen. ”Gapa löjtnant, så ska jag gerej en bra en” Jag gapade och han tryckte in en stor och fet en.

”Såja, löjtnant. Nu ere klart”.

Jag satt med prillan, som jag tyckte spred sig i hela munnen på mig. Efter några minuter började jag bli yr i skallen. Efter ytterligare några minuter hade Soppero-grabben stannat Duetten. ”Skaru spy, så får du fanimej kliva ur. För det är jag som får göra rent efter dig”.

Den dagen stod en reservlöjtnant och spydde i diket på väg upp från Boden till Harads.

 

— — —

 

Eftersom jag var reservare, så blev jag dagoff så snart dom kunde klämma dit mig. Den här gången blev jag dagoff på F 21. Midsommartid naturligtvis. På den tiden hörde det till, att man körde så kallad patrull genom stan till ställen där man dansade, drack och hade det kul.

Jag visste inte var dessa syndens ställen  fanns i Luleå, men min chaufför. Han var från Luleå.

Vi körde hit och dit och allt verkade okej tills vi upptäckte en värnpliktig hängande på ett spjälstaket intill ett så kallat utskänkningsställe. Vi stannade och jag gick fram och frågade hur han mådde. Han mådde inte bra och han ville gärna bli fraktad hem till förläggningen. Chauffören och jag släpade in honom i Duetten och åkte raskt hem till F 21 och hans logiment, dit vi bar honom. Det hände inte mycket mer den natten.

Nästa morgon skulle jag avge rapport till chefen. ”Hur vare i går och i natt på stan?” frågade han. 

”Lugnt och fridfullt” kontrade jag. ”Lite glada värnpliktiga här och där, men inga problem”.

”Jasså. Är det säkert det?”

”Javisst. Inga problem!”

”Nu måste löjtnanten hålla sig till sanningen, för jag har fått rapporter från några bekanta, som bor alldeles intill restaurangen, där ni plockade upp en flygvapenmänniska. Och jag har fått veta, att han var full, mycket full”.

”Å tusan. Jag trodde bara han var sjuk och bara ville ha hjälp hem till förläggningen”.

”Ja men visade han inte med tal och åtbördor att han vara berusad?”

”Nu är jag ingen läkare och kan inte sånt där. Jag trodde han var sjuk som han vinglade och jag handlade därefter. Körde hem honom”.

Där stoppade ”förhöret”. Men chefen tryckte på en knapp och så kom det: Be Larsson komma in!” Och Larsson visade sig vara just den värnpliktige, som chauffören och jag hjälpt hem till förläggningen. Larsson stod vid dörren i så kallad enskild ställning.

”Var Larsson full i lördags” var chefens raka fråga till vpl Larsson.

”Jo nåsåförbannat” blev svaret.

Där slutar den historien med att jag blev nära nog omyndigförklarad och fick – tror jag – som straff ytterligare en lottakurs uppe i obygden i Lappland. Men där träffade jag min blivande fru, som inte alls var så tokig.

Sting

Da mi bassia mille

En skön Viktoria, men ingen seger…
Sagan börjar i Uppsala. Året är 1953. Lördag. Klockan är lite över tio på kvällen. Två ungdomar har varit på bio. Hon och han.
De står i hennes trappuppgång. Precis som två ungdomar då brukade göra efter en biokväll. De är tysta. Det är mörkt. Endast den röda knappen till trappbelysningen lyser intill tavlan med alla namn på de boende. Ibland tänds takets grymma hundrawattare. Någon går ut med en hund. Eller kommer tillbaks.
Efter någon minut är det mörkt, efterlängtat mörkt igen. Bara den röda knappen lyser, så romantiskt som bara en liten röd trappbelysningsknapp kan.
Där står de två. Han blyg. Han vill, men törs inte. Hur skulle hon reagera, om han gjorde det han helst skulle vilja göra just nu? Han har ännu inte kysst någon flicka. Han försöker skärpa sig. Han skärper sig, men just då han skall till, tänds trappljuset och allt badar återigen i avslöjande ljus. Otur! Han vill, men törs inte.
Da mi basia mille, säger flickan leende. Det lät faktiskt som en inbjudan till något. Men vad är det? Vad betyder det?
Hon går latinlinjen. Hon kan latin. Tredje ring. Han går också i tredje ring. På reallinjen. Har räknat med bråk och lärt sig dra katedern ur hypotenusan. Eller hur det nu var. En ovidkommande kunskap denna sena och för hans del förhoppningsvis romantiska kväll efter ett biobesök med en flicka han gillar. Som realare begriper han inget. Han är redan klar för flygutbildning på Ljungbyhed och det räcker med studenten och godkänt i matte, svenska & engelska.
Da mi basia mille, upprepar hon med samma outgrundliga leende. Han förstår intet. Det ger inget. Något senare går en frågande, lätt besviken realare hemåt i den knarrande snön.
Hon trycker okysst på den röda knappen. Ljuset tänds.
Hon tar hissen upp till sig.
Det händer inte den kvällen det, som han så gärna hade velat skulle hända. Så kan det bli, då det inte blir. Som så ofta i tonåren.

– – – –

Nästan femtio år senare sitter en man lite över sjuttio och lägger ut en bok. Katten Bagheera är med.Det är några problem. Författaren vill ha fetare rubriker. Han gillar heller inte det föreslagna typsnittet till brödtext. Garamond är vacker. Ett gammalt fint typsnitt. Författaren förstår inte heller varför utläggaren envisas med att vilja ha varje nytt kapitel att börja på en högersida. Så brukar det vara. Alltid diskussion!
En bok är i och för sig författarens barn. Det är bara att lägga ut den. Och göra ett snyggt omslag. Men författare bör skriva och sedan dra sig åt sidan. Om inte, kan det bli fel. Det blir stökigt.
Omslaget verkar bra. Skall bli både hårt och mjukt band. Författaren vill ha ryggtexten nerifrån och upp. Han, som lägger ut, vill ha den tvärtom. Smutstitel och förord blir bra. Sådant gör, att man känner att man har kommit igång. Man mår bra. Kul jobb.
Kapitlen är lätta att lägga ut, så snart man bestämt satsyta med luft omkring, som är minst lika viktig som själva texten. Radmellanrum och spaltbredd likaså. Anfanger på tre rader. Här och där dyker horungar*) och änkor*) upp. Det hör till, men upptäcks lätt med hjälp av datorn.

Paus med eftermiddagskopp och kanelsnäcka. I radions P1 surrar Boktornet på. Han, som lägger ut boken lyssnar lojt. Han tar sin första tugga i kanelsnäckan. Han får plötsligt höra från den lilla raspiga Walkmannen: Da mi basia mille …
Vad var det där? Han stannar upp mitt i kanelsnäckan. Hade han inte hört det där tidigare någon gång. Jovisst! Men var? När? Pausen blir längre än beräknat. Var tusan hade han hört det där om basia mille? Inte minsta ledtråd gav Boktornet, som stängde i och med detta.

Efter några veckor var boken utlagd. Korrektur hade utväxlats. Som vanligt med textändringar av författaren, som inte hade minsta aning om hur korrekturtecknen ser ut och än mindre hur de används. Samma visa varje gång! Typsnitt, rubriker, ryggtext och pagina var överstökade problem.
Fortfarande hade de olika åsikter om hur kapitlen skulle börja. Författaren fick nu hålla sig till sin läst, så gjorde utläggaren sitt. Bäst så!
Telefonen ringde. Han svarade. Bokens envise författare ringde nyfiket från Stockholm.

— Hej, hur är läget?
— Jodå, boken är snart klar för slutkorr. För övrigt är det bedrövligt!
— Jasså, vaddårå?
— Äh ingenting, jag har bara lite skit i spinalen.
— Vaddå? Haru ont i ryggen?
— Ja, hur tusan vet du det?
— Man är väl gammal latinare, sa uppringaren stolt.
Den gamle hedersmannen, svensk flygattaché i USA i många år och faktiskt hans flyglärare i yngre år, var alltså gammal latinare!
De pratade en stund om boken. Den gamle militären hade åsikter om den djupblå färg som valts till omslagsbildens vackra cumulusmoln mot blå himmel. Var den inte för mörk? Eller …
Samtalet närmar sig sitt slut. Plötsligt dyker det upp, det som sagts på Boktornet några veckor tidigare.
— Du sa, att Du är latinare. Är det här latin? Da mi basia mille …
försökte han, som kämpade med boklayouten.
— Ojdå! Det var inga dåliga grejer! Va sysslar du med? Da mi basia mille, deinde centum, dein mille altera, dein secunda centum, fortsatte den pensionerade flygaren. Jodå, det är latin. Det är Catullus, seru! Han skrev den kärleksdikten. Den är berömd.

Han som lade ut boken hade inte en susning om det berömda diktcitatet. Men så var han ju realare, en skral realare, som flugit högt.
— Ja, men vad betyder det då? På svenska! Sa realaren upphetsad.
— Haha. Fina grejer, grabben. Sa generalen glatt. Giv mig tusen kyssar, sedan hundra, därefter återigen tusen och nya hundra, sedan ännu ett tusen, sedan hundra … De du! Men hörru, vad tusan sysslar du med egentligen, va!? Jag trodde det bara var balansnerven din, som kom i kläm och strök med den där gången!
Jodå, nog hade en balansnerv kommit i kläm (man ska inte flyga avancerat med 40 grader i kroppen och tji möjlighet att tryckutjämna med vältäppta örontrumpeter!)
Samtalet avslutades. Han, som skulle lägga sista handen på en bok, innan det var dags för slutkorret, satt stilla.
Boken fick vänta. Den var ändå några veckor försenad. Men det var författarens fel. Han som skulle lägga sig i allting.

– – – –

Da mi basia mille … Giv mig tusen kyssar …
Var hade han hört detta? Och när? Paus igen. Påtåren var kall. Bullarna slut. Boken sköts åt sidan. Det enda som hördes var datorns fläkt, som surrade på tomgång. Och Bagheera som spann förnöjsamt.
Han fick funderingar nu, den gamle realaren med boken.
Han, som gick i RIII4a 1953 och envisades med att bli flygare.
Han, som en kall vinterkväll efter bion stått i ett mörkt trapphus tillsammans med en söt flicka från LIII4b vid samma läroverk, UHAL.
En kväll utan påtaglig, men dock efterlängtad romantik.
Han, som inte kom till skott.
Han, som inte kom till skott, trots en vacker inbjudan:
Da mi basia mille. Giv mig tusen kyssar …
Han, som intet förstod!

Detaljerna började klarna kring den förhoppningsfulla, men för honom lite snöpliga biokvällen för många Herrans år sedan. Bitarna föll på plats. Nu visste han!
Allt hade utspelats på Luthagsesplanaden 34. Där bodde Viktoria. Det var hon, som gick på latinlinjen.
Den blyge ynglingen, som aldrig kom till skott, var jag. Förbaskat! Tänk, att missa en sådan chans! Typiskt Tingwall!
Var fanns Viktoria just nu? Vore det djärvt att ringa upp henne och berätta. Ja, det vore nog alltför påfluget. Man vet inte heller vilka
vatten, som runnit under broarna sedan femtiotalet.
Min Ulla kom hem. Hon fick berättelsen till livs. Hon tyckte det var en vacker liten historia.
— Du, Ulla, vad tror du Viktoria skulle säga, om jag ringde till henne och berättade? Skulle det verka konstigt, tycker du? Vågar jag? Nej. Va? Gör jag bort mig? Ja, kanske eller… Vad säger Du, Ulla?
— Om någon av mina gamla beundrare skulle ringa och berätta en sådan historia skulle jag bara bli glad. Sa Ulla lugnt. Hon är bäst!

Att få tag i Viktorias telefonnummer var lätt. Institutet för Högre Reklamutbildning har koll på sina forna elever. Där gick Viktoria. Där gick jag, sedan Flygvapnet spolat mig och min tinitus.
— Jodå. Viktoria Säflund heter Filipsson nu.
Jag fick hennes telefonnummer. Flera gånger satt jag med luren i hand, men lade på igen. Jag var tillbaks i det gamla. Jag blev på något vis samma blyge Sturken, som för länge sedan missade chansen en vinterkväll i en trappuppgång i Uppsala. Efter bion. Hur skulle Viktoria reagera? Hon hade förmodligen glömt alltihop, men i alla fall… Men om hon hade glömt det, hur skulle hon då ta det? Kunde hon bli arg?
Jag tog dock mod till mig och ringde. Viktoria svarade.

— Tjenis Viktoria, Sturken här! Hur är läget?
Lika bra att gå ut hårt! Med flaggan i topp! Tyckte jag.
— Men oj då! Sturken? …
Såväl utropstecken som frågetecken hördes bakom orden! Även ett förvåningstecken, om nu sådana finns. Vi pratade länge.

Det blev dags för en lugnare och lättad Sturken att berätta bakgrunden till det plötsliga och spontana (jojo!) telefonsamtalet. Jag berättade om arbetet med boken och om den gamle generalen, som var latinare. Ett glatt skratt från Viktoria bekräftade, att jag gjort rätt. Jag, som gruvat mig.

Men jag kunde inte låta bli att tänka.
Vad hade hänt, om jag varit latinare och inte bara kunnat läsa hennes läppar, utan också komma i bättre kontakt med dem?

Livet innefattar många frågor och undringar.
Och många minnen. Som gör livet rikare. Rikt på minnen.
Da mi bassia mille!

Mysig historia

En rätt mysig historia –
i varje fall så här efteråt!
Den här lite märkliga historien börjar i mitten
av augusti 1954. Jisses, det är nu mer än
55 år sedan! Då var man full av liv. Nu är man bara full av minnen, innan man plötsligen glömmer alltihop!
Historien handlar om aspirant 18 Sag, aspirant 19 Son och aspirant 20 Tal, som kom att ingå i samma flyggrupp. Det var inte mer komplicerat än att det var efternamnen i bokstavsordning, som fick oss att dela logement tillhörande 1. flygskolan, F 5, Ljungbyhed. Tal det var Sture Tingwall som för övrigt var den siste i det antagningsårets bokstavsordning. Sag/Ove Skoghagen och Son/Sven Svensson var mysiga killar.
Bara efter någon vecka var vi bundis (som det hette på den tiden!). Sag var redan militär, furir i något norrländsk förband, men ville mera. Han gick Försvarets Läroverk i Uppsala och blev efter läkarundersökning kallad till flygutbildning. Han blev med tiden överste. Det enda jag minns av Son var att han var skånsk till tusen. Då vi hade lektion (för att lära oss radiokommunicera med de strupmikrofoner vi hade under flygning, minns jag, att han fick uppgiften av vår logoped att läsa en tjusig dikt, som börjar Regn, regn, regn. Det lät inte bra. Min dialekt var den avskyvärda stockholmskan uppblandad med den än värre uppländskan. Fick jag veta. Så var det på den tiden.Vi hade också permission. Varje lördag kl 1400 var det permissionsuppställning.
Vi aspiranter måste under helgpermission som varade till klockan 2400 lördag och till 2200 söndag, vara klädda i permissionsmunderingen. Det var uniformstvång. Det var en plåga, men kunde stundtals vändas till något positivt.
Vi drog gärna ner till Kalle på Spången, där de hade en utomhusdansbana med bedrövlig musik. Kombinationen flygaspiranter i uniform och flickor med glimt i ögat förstärkta av ljumma sommarnätter gav dock tillfälle till andra övningar - om uttrycket tillåtes. Emellertid fanns en hake, en grov hake. Vi aspiranter skulle vara tillbaks på förläggningen senast klockan 24 på lördagskvällen! Det gjorde ekvationen pojkar, flickor, dans och efterföljande övningar så gott som omöjlig.
Där har ni prologen till den här historien. För sent (som alltid) konstaterade Sag, Son och jag, att klockan blivit över 24. Vad göra? Vi fick låna flickornas cyklar för att snabbt veva hemåt till Flygskolan. Men vi kunde ju inte gå igenom vakten, för då blev det buren direkt. Men Sag visste. Vi smög in på intilliggande handelsträdgård. Där fanns en stege lång nog, med vilken vi kunde krångla oss över det höga stängslet intill Flygskolans område. Det var inget nytt. Det hade vi gjort tidigare. Vi visste dock inte, att Flygskolans vaktstyrka just den dagen/natten hade samövning med den lokala civila polisen, som var utrustad med hungriga hundar, främst av schäfertyp.
Sag och jag hade krånglat oss över staketet och var välbehållna på insidan. Men Son hade fastnat i taggtrådarna högst upp.
Man hade i samband med samövningen beslutat genomföra en kontrollrunda med hundar och allt. Ni anar slutet för oss. Man tog oss till vakten och finkan där, sedan man lossat Son från taggtråden. Klockan var då lite över två på natten, så våra möjligheter att komma med bra förklaringar hade runnit ut.
Vi blev släppta ur finkan på söndagsmorgonen med domen kasernförbud i en vecka. Vi fick inte lämna området eller vårt logement utom då det serverades frukost, lunch och middag. Eller då vi hade flygtjänst. I övrigt skulle vi sitta på vårt trista trebäddsrum och idka persedelvård, putsa dojor och annat intressant.
En kortlek gjorde det hela rätt så drägligt.Vid genomgången före flygning på måndagsmorgonen, där för övrigt meteorologen spådde fint flygväder samtidigt som det i samma ögonblick sommarhaglade på fönstren, fick vi veta, att Chefen för F13 i Norrköping hade inkommit med en beställning på flygning nästa söndag för kursettorna vid Bungeskolan på Gotland.
Bungeskolan var Sveriges Lottaförbunds utbildningscentrum (nu nedlagt!), där man sommartid utbildade lottor i sjukvård och i luftförsvar – så kallade ls-lottor (som stod ute i luftbevakningstorn och rapporterade flygrörelser till lgc-lottor (som tog emot dessa rapporter i nedgrävda luftförsvarsgruppcentraler).
Vi, 18 Sag, 19 Son och jag, 20 Tal lyssnade lojt på den informationen. Den gällde inte oss. Vi skulle ju vara inlåsta under helgen. Sedan flög vi. Sedan lunchade vi. Sedan flög vi igen. Sedan middag och resten av dagen var vi ”vingklippta” och fick inte lämna vårt logement. Det var vårt veckolånga straff. Så pågick det fram till fredagen. Då var det bara två dagar kvar av kasernförbudet. Efter middagen hade vi bara att återvända till logementet och kortleken med vårt kasernförbud.
Plötsligt dök dagofficeren upp. Den här gången inte bara för att kolla att vi höll oss inne, utan också för att meddela skolchefens beslut.
Två av oss tre skulle flyga till Gotland och genomföra flygningen med lottakursettorna med var sin Sk 50. I stället för att peka ut två ”frivilliga” att genomföra flygningen, plockade dagoff fram tre tändstickor, två långa, en kort. Vi skulle alltså dra sticka om vilka två som skulle tvingas flyga nästkommande söndag till den högtidliga avslutningen på Bungeskolan. Och för att flyga två lottor under någon timme runt Gotland.Det blev enkelt. 19 Son började och drog direkt den korta stickan. Han slapp.
Det blev 18 Sags och min uppgift att flyga till Gotland på söndagen. Dagoff förklarade, att Sag blev chef för expeditionen, eftersom hans sticka var lite brun på sidan.Så blev det alltså att två flygelever (dock med tillräckligt antal flygtimmar för ensamflygning) vid sextiden på söndagmorgonen lymade ner till hangaren för att där klä sig fältmässigt i urbota fula flygpyjamasar och utkvittera var sin Sk 50 Safir – Erik Röd 6 och Erik Röd 3.
Där fanns redan två mekaniker, som tankat och varmkört. Två extra flytvästar, sittkuddar och ”flygluvor” till våra kommande passagerare låg redan på plats i högerstolarna. En meteorolog, som i ottan tvingats upp ur bingen och dra på sig byxorna för att meddela, att vädret nog skulle vara sommarlikt hela helgen. Kanske något värmeåskväder nånstans på vägen, men det var det ju bara att flyga runt (vi fick ju inte gå över 3000 meter med Safirerna som saknade syrgasstöttning).
Aspirant 18 Sag i form av chef för vår illustra tvåmannastyrka fick fram att vi skulle flyga i snygg roteformation – i varje fall så länge någon nyfiken chef kunde ju kolla hur vi genomförde operationen! Chefer kan man inte lita på!Vi skulle gå mot Påskallavik, hade han också meddelat. Sedan över Kalmarsund mot Grankulla vid Ölands norra udde. Så en stund över havet – vi hade flytvästar den här gången – och in över Gotland. Det var bara för mig som tvåa att hänga med.
Bungeskolan ligger vid ett gammalt flygfält, där man under kriget snabbutbildade piloter. Det ligger vid Fårösund i norra Gotland.Vi landade efter lite över två timmar. Vi var fulltankade och kunde ta oss hem utan problem, för på Bunge fanns inget flygbränsle att tillgå, bara snygga lottor i mängd!Vi taxade fram till hangaren och kuperade. Klev ur och stod där i våra bedrövliga ”flygpyjamasmunderingar”. (Inte tusan behövde Biggles se ut på det bedrövliga sättet!)
Men vi var ju bara där för att gratulationsflyga några skärpta lottakurs-ettor och sedan dra oss hem samma dag! Inget annat! Chefen för Sveriges Lottakårer tillika hovfru (jag har glömt vad hon hette, men en fin dam var hon!) hälsade oss välkomna. Vi fick en kopp kaffe och en tårtbit, för här skulle firas. De två lottorna fick sina blommor som bäst-i-kursen och så var det dags att gå ut till flygplanen och göra vår grattisrunda med dem över Gotland.
Jag skulle flyga med tanten, som blev bäst på ls-kursen. Hon hade uniform med långbyxor.
Sag, ja han heter Ove också – valde den söta tjejen, som var bäst inom lgc-kursen. Han var ju liksom lite chef. Hon hade inte långbyxor. Hon hade uniform men med kjol, en kort en. Det här med långbyxor och kort kjol har med fortsättningen av den här sagan att göra.Sag gick igenom med damerna vad som gällde före och under flygning. Och vad som skulle göras om det skulle jävlas. Flytvästar skulle på, för vi skulle gå runt Gotland med mycket vatten inunder. I övrigt gällde inte mycket.
Vi hjälpte flickorna ombord. Spände fast dem. Innan Sag kom hade han ringt meteorologen och kollat vädret en gång till. Det var okej. Det var bara att dra. Sag taxade ut med sin tjej i Röd 6 och jag följde efter med min tant, som var runt 35 år. Han startade och tanten och jag i Röd 3 blev luftburna nån minut senare. Vi hade bestämt, att 18 Sag skulle gå runt Gotland i högervarv och jag i vänstervarv. Smörflygning gällde! Och så skulle vi då vi möttes bortåt Ljugarn på östsidan flyga rote en stund så flickorna fick se hur man kunde göra.
Sedan skulle Sag landa först. Han landade först. Men det blev något konstigt, för då min tant och jag låg på finalen, så hade hans Röd 6 stannat mitt på banan. Vi såg också hur han klev ur och sprang mot hangaren.
Min tant och jag fick göra ett varv till och ännu ett varv till. Inget hände och vi kunde inte gå ner så länge som Oves Safir stod där i vägen mitt på banan.
Tanten och jag drog mot Fårö och sedan mot Gotska Sandön, då vi plötsligt hörde Ove på radion. Han hade knäckt propellern vid landningen, men skulle med hjälp av en bondes traktor få in flygplanet till hangarområdet inom några minuter.
Min tant och jag landade sedan utan problem och taxade fram mot hangaren där vi parkerade intill Oves stukade Röd 6. Jag hjälpte henne ur flygplanet och hon var glad för att jag inte hade flugit dumdristigt med henne, som hon sa. Vi gick fram emot den improviserade kaféhörnan just intill den stora hangarporten. Där satt aspirant 18 Sag.
Han var inte glad.”Fy fasen för fruntimmer”, fick han fram då jag satte mig brevid honom. ”Fruntimmer, som skall få flyga i flygplan av den här sorten måste tamejtusan har långbyxor”, sa han mellan några tuggor i den russinförstärkta snurrbullen.
Han berättade:”Jo, Sture Du vet ju. Jag flög och hon bara satt där. Då vi landar drar vi långsamt spaken åt oss tills flygplanet slutat flyga. Då skall spaken ända in i magen. Då blir det en smörlandning. Det vet du ju! Men då jag just drog spaken i magen, så drogs hennes korta kjol, trosor och allt upp av hennes spak ända till magen. Det är ju så med vårt jädra dubbelkommando! Vem tusan visste, att det var så känsligt. Just vid sättningen drog jag spaken i magen för att smyga ner. Då tog hon i med båda händerna sköt fram sin spak samtidigt som hon skrek, du din fräcke fan ska inte göra så här med mig!
Hon gav oss dykroder till tusen. Vi gick på nosen. Nosstället fjädrade i botten och propellern fick sig en knäck i båda bladen. Inget att flyga med mer. Här måste tekniker upp på måndag och byta snurran. Jag åker med dig hem i Trean, så får vi skriva rapport om det här hemma. Lite känsligt, tycker jag, men det kan ju förhoppningsvis vara så, att någon har råkat ut för det här tidigare. Vad tror du?”
Vi flög hem i ”min” Erik röd 3. Landade efter ett par timmar. Fyllde i loggboken. Så knallade vi upp på expeditionen för att ta några blanketter för att skriva haverirapporten.
Då vi sedan gick på den knastrande grusgången upp till vårt logement, sa min kompis nr 18 Sag: ”Du Sture, vi ska fasen skriva i rapporten, att flygning med damer i kjol skall vara förbjuden. Eller också skall spaken i högersitsen monteras bort. Antingen eller! Vad tycker du?” Vi var jädrigt överens!
Sture Tingwall

Hey baberiba - Familjen 2026

Håll hastigheten på vägarna

Tänk på att det är lämpligt att man håller hastigheten på våra vägar.

Husgolf 3 oktober

Årets Husgolf avgöres på Tylösands norra bana med första start 12:34 och 12:42. Närmast hål är hål 13 och längsta drive på hål 18.

Prisutdelning som vanligt i bastun på stranden. Bidrag gärna till prisbordet.

Matförräderi

Hemköp 29/9-08 Nu stänger Hemköp ännu en möjlighet till att handla mat av kvalité. Deras manuella chark försvinner, vilket innebär att vi stackars konsumenter är hänvisade till att handla ost och annat pålägg i små plast påsar. En av de dyraste butikerna hade sitt berättigande när de erbjöd hög kvalité från lokala producenter över disk. Numera ser man skräckmärket ‘Eldorado’ eller Hemköps egna. Nä! Framför de mindre delikatesserna, som GudaGott, Strömbergs, Ostboden, Delmare  mfl. Hemköp har i sin spar iver glömt bort att man ska äta det som köps i butiken.

Bröllopssnack.

Inte för att jag har så mycket att tillägga i ämnet mer än att jag är gift och driver några av världens mest besökta bröllopssiter i halmsad (i allafall på brogatan 24). Men jag ibjuder alla kafferastens medlemmar att delta i diskutionsforumet bröllopssnack. Första mötet är en trappa ner till höger (beroende på var man sitter kan det även vara bakom eller till vänster) på Harrys. Klockan 16:30.

Varmt välkommna!

Imre

Medlem på siten

Jag vill bara tacka er för att jag får vara medlem i Kafferasten.se. Det skall bli mycket intressant att följa utvecklingen framöver. Jag anser att det finns ovärderlig kompetens att tillgå vilket borde göra denna satsning mycket lyckad.

Tack för allt!

Burfåglar

Idag den 26/9 kan vi nämna att vi hade vårt första lilla samtal. Idag diskuterades lite om våra s.k  burfåglar (de tvåbenta) Vi inom panelen kommer alltid ha åsikter om allting! Men därmed inte sagt att vi alltid har rätt.Vi blir ju tacksamma för era kommentarer. Men ni ska samtidigt passa på att suga åt er av vår vägledande information som kommer att kunna vara en ledstjärna för ert fortsatta välbefinnande.

Till burfåglarna då. Så anser jag väl personligen att vissa av dessa element har förbrukat sin rätt till att bjuda upp damer på krogen/köpa drinkar i baren eller kebab framåt natten. Åtminstone för ett bra tag framåt.

 

Sök efter:

Kategorier

• Kaffesnack
• Nyheter
• Roliga filmer

Senaste inlägg

• Ö 65 en övning i mycket
• Da mi bassia mille
• Mysig historia
• Hey baberiba - Familjen 2026
• Håll hastigheten på vägarna